Granskning av Riksbanken

I tisdags presenterade King och Goodfriend sin utvärdering av Riksbankens penningpolitik under perioden 2010-2015. De kom fram till sex huvudsakliga slutsatser och ett antal rekommendationer. När rapporten släpptes höll vi i finansutskottet en sluten utfrågning med rapportförfattarna. Media har gjort skilda analyser av arbetet. En del menar att rapporten är en sågning av Riksbanken medan andra kritiserat författarna för att inte ha förstått det svenska systemet. DN menar att rapporten är ett rop efter politiskt ansvarstagande.

160121_king_goodfriend

Jag tycker att den på många sätt är intressant, inte minst den del som redogör för den svenska ekonomins utveckling och de resonemang som fördes i realtid.

Vänsterpartiet jublade över förslaget att politisera definitionen av inflationsmålet.  Personligen är jag tveksam till om vi politiker har kompetensen för det, även om det kan finnas en poäng i att Riksbanken inte själv definierar målet.

Rapporten går inom kort ut på remiss och i maj kommer vi att återkomma till den.

Slutsatserna kan sammanfattas (grovt) så här:

  1. Det var rimligt att höja räntan från 0,25 till 2 procent mellan juni 2010 och juli 2011.
  2. Det dröjde alltför länge innan Riksbanken insåg allvaret i Euroområdets problem och majoriteten var för sen med att sänka räntorna under 2013.
  3. Ledamöterna har lagt alltför stor möda och tid åt att redogöra sin syn på den framtida utvecklingen av reporäntan. Marknaden fäste inte särskilt stort avseende vid den publicerade räntebanan.
  4. Direktionen har haft alltför stor tilltro till de modeller för prognostisering som använts av Riksbankens tjänstemän. De är alltför mekaniska och det krävs en portion sunt förnuft också.
  5. Riksbankens uppdrag har försvårats av regeringens obeslutsamhet när det gäller att införa en klar och tydlig ordning för makrotillsynen.
  6. Direktionen behöver en bättre ton mellan majoritet och minoritet och protokollen måste spegla båda sidorna på ett balanserat sätt.

Några av Kings och Goodfriends rekommendationer:

  • Riksdagen bör definiera och siffersätta inflationsmålet. I dag rekommenderas 2 procent mätt i KPIF. Detta ska Riksbanken sedan försöka nå men de kan under en tid avvika från målet om de kan motivera för riksdagen att så sker.
  • Riksbanken bör ompröva sina metoder för prognostisering.
  • Finansinspektionen måste omgående få de befogenheter och tillsynsverktyg som krävs för uppdraget att främja finansiell stabilitet.
  • Riksbanken och Finansinspektionen bör tillsätta en gemensam kommitté för makrotillsyn.
  • Riksbankslagen bör ändras för att förtydliga Riksbankens roll när det gäller att värna finansiell stabilitet.
  • Riksbankens direktion bör stöpas om till ett penningpolitiskt råd med tre verkställande ledamöter (varav en är ordföranden) och tre icke verkställande ledamöter.