En oförglömlig dag 

​Jag befinner mig den här veckan i USA, bland annat för att studera det amerikanska valet. Vi har valt att besöka två swing states, Florida och North Carolina, där det verkligen står och väger mellan Hillary och Trump. I dem är det högre valtemperatur och större närvaro av kandidaterna. 

I onsdags hade vi turen att få lyssna till president Obama när han talade på universistetet i Chapel Hill. Han är en otrolig talare och han trollband oss i över 40 minuter. Vi fick stå bara tio meter från honom. Det var en upplevelse. Han ppratae bland annat om att vissa verkar tro att Trump skulle vara annorlunda om han verkligen blev president. Men Obama menar att de personligheter man har innan man tillträder snarare förstärks efter att man tillträtt: Om man trakasserar kvinnor innan kommer man att göra det efter. Om man talar om att överträda konstitutionen innan – vad kommer man då inte göra när man faktiskt KAN överträda konstitutionen?

En fantastisk gästbloggare

I dag har jag äran att få publicera ett inlägg av Kevin Nyström. Han är 15 år och praoar hos mig den här veckan. 

—–

Idag satt jag på Riksdagens åhörarläktare och lyssnade på partiledardebatten. Jag heter Kevin Nyström och kommer ifrån Lomma. Under vecka 41 har jag haft den stora äran att följa Maria Malmer Stenergard i Riksdagen. Detta har varit den bästa veckan i mitt femtonåriga liv. Till vardags är jag ordförande i elevrådet och en aktiv medlem i muf. Intrycket jag fick av debatten var att Anna Kinberg Batra fick fram de utmaningar Sverige står inför och lösningsförslag på dessa problem. Löfven å andra sidan framförde det vi hört under de två senaste åren. De enda som tjänar på detta är Riksdagens stenografer som inte behövde vara särskilt aktiva under Löfvens anförande.

I ett Sverige där nästan en miljon människor befinner sig i utanförskap talar statsministern om några personer. I ett Sverige där blåljuspersonal inte kan åka ut och hjälpa människor utan poliseskort talar Löfven om hur bra det går för Sverige. I ett Sverige där vi lånar under högkonjunktur klagar Löfven på när Alliansen lånade under lågkonjunktur.

En fråga som jag anser är viktig är lag och ordning. Anna Kinberg Batra poängterade att vi behöver 2000 fler poliser, detta håller jag med om. Löfven å andra sidan känner sig trygg i att polisorganisationen ligger i Dan Eliassons händer. Detta är för mig oroande, en polischef som blivit tillsatt på politiska meriter och uttalar sig om att avgå om vissa partier skulle sitta vid makten kan inte styra en av landets viktigaste myndigheter.

Det som jag anser var tråkigt under debatten var att det egentligen var favorit i repris. I stort sett samma frågor och svar. Alltid någon annans ansvar. Detta är oroande. Jag ställer mig fullt bakom den nya politik som moderaterna står för. Att vi har omprövat vår politik är en styrka. Att vi kan ompröva sakpolitiska frågeställningar utifrån förändringar i verkligheten med utgångspunkt från vår ideologiska grund är något som skall värnas. Jag ser fram emot fler debatter. Fler möjligheter för moderaterna att visa varför vi behöver en ny regering. Fler möjligheter att få statsministern att inse att allt inte är frid och fröjd. Fler möjligheter att belysa att Sveriges framtid är något som kommer att kunna lysa. Bara så kan vi öka individens frihet och hålla statens klåfingrighet borta.

/Kevin Nyström

 

Tydliga skillnader i svensk politik

Igår var jag på plats i Agenda-studion för att följa partiledardebatten på plats. Skillnaderna blev tydliga. En enad Allians som ser Sveriges utmaningar och presenterar förslag för att bryta utanförskapet och göra det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete. Mot en regering som hänvisar till tjusiga möten i New York och Paris och som tycks allmänt nöjd, trots att utanförskapet växer till att snart omfatta en miljon människor. Och så Jimmie Åkesson som klagar på att debatten inte handlar om sakpolitik. När han själv får en sakpolitisk fråga står han dock svarslös. Vad vill han göra för att få fler människor i arbete?

Skillnaderna mellan de politiska partierna framgår också tydligt i våra budgetförslag. Jag skriver i dag i Kristianstadsbladet tillsammans med Ulf Kristersson om vårt förslag. Vi säger nej till skadliga skattehöjningar, utvidgar RUT för att underlätta för fler enkla jobb, sätter ett tak i bidragssystemen och sänker skatterna i de lägsta inkomstskikten. Allt för att det ska löna sig bättre att arbeta, så att fler kan få sitt första jobb. Det är bara människor i arbete som kan trygga framtidens välfärd. Välfärden gör vi också stora satsningar på genom förstärkningar till kommunerna. En del av dem riktas särskilt till skolan med krav på bland annat utökad undervisningstid och mer matematik. 

Allt detta genomför vi med balans i budgeten. Trots högkonjunktur presenterar regeringen däremot en budget som går elva miljarder back. 

Vi har inte råd att spela högt med jobben som insats

 Vi kan träta om mycket i svensk politik. Hur mycket skatt ska man ta ut? Hur mycket ska vi politiker bestämma och hur mycket ska vi låta människan själv få råda över?

En fråga där vi brukar försöka komma överens är den om internationell beskattning. Vi ska värna vår beskattningsrätt, dvs vi ska bestämma själva och inte överlåta för mycket makt till EU eller andra internationella organ. Det kan finnas all anledning att samarbeta över gränserna, men då måste vi förvissa oss om att Sverige vinner på det. Vi är ett litet land och vi måste värna vår konkurrenskraft. Om inte företag tycker att det är attraktivt att verka i Sverige, drabbas jobben och svensk ekonomi. Tyvärr är det precis det som är på väg att hända, och den svenska regeringen står bredvid och hejar på. 

Svenskt Näringslivs Krister Andersson skriver mycket klokt om detta i DI i dag. Du kan läsa debattartikeln här.

Två omständigheter är särskilt allvarliga.

1. Det är svårt att göra om och göra rätt. Om det visar sig att Sverige gjorde en missbedömning, är det svårt att backa bandet. Det kommer att ta mycket lång tid innan vi kan attrahera dem som redan valt att lämna Sverige.

2. Regeringen mörkar. Om man är så fullt övertygad om att Sverige tjänar på EU:s nya regler – varför kan man då inte lämna ut sin konsekvensbeskrivning? Den ligger till grund för Sveriges ställningstagande, och ändå kan vi inte få ut den. Larry Söder, min kollega från Kd, och jag debatterade detta med finansministern i förra veckan men vi fick dessvärre inga besked. 

Tyvärr är detta en komplex fråga gällande komplicerade regelverk. Men det handlar om de svenska jobben. Vi har inte råd med slarv, mörkande och felbedömningar.


 

Vad gör Damberg för jobben?

Under onsdagen besöker näringsminister Mikael Damberg Kristianstad. Han ska besöka Krinova Incubator & Science Park för att träffa företagare i besöksnäringen och turism. 

Det är bra att Mikael Damberg, och andra ministrar och politiker, besöker olika verksamheter. Det är viktigt att få inblick i hur politiken fungerar i verkligheten. Jag försöker själv vara ute så mycket som möjligt. Föga förvånande får man nästan alltid inspel gällande aspekter som man aldrig tänkt på tidigare.

Jag hoppas att näringsministern tar intryck av besöken. Hittills har den regering som han ingår i nämligen stått för en politik som missgynnar företagen. Varje krona som regeringen ”satsar” på näringslivet innebär höjd skatt på jobb och tillväxt med tio kronor. 

Förslag på förslag drabbar företagen och inte minst de små företagen. Det är allvarligt, eftersom de små och medelstora företagen är Sveriges jobbmotor. De behöver en vänligare politik från vår näringsminister. 

En fråga som är viktig för framför allt de mindre företagen är de så kallade 3:12-regerlerna. Många kristianstadsföretagare har hört av sig till mig och uttryckt oro över den utredning som pågår gällande de reglerna. Utan att bli allt för teknisk så handlar reglerna om på vilket sätt som fåmansföretagare tar ut lön och utdelning och därmed om hur mycket skatt de betalar. Regeringen har pekat ut riktningen för utredningen – mer skatt och sämre förutsättningar för entreprenörskap. Det är helt fel väg att gå och det baserar sig på missuppfattningen att småföretagare generellt sett täljer guld. Det gör de inte. Många av dem är tvärtom låginkomsttagare. De behöver inte fler pålagor eller hinder i sin vardag. De behöver regelverk som uppmuntrar dem att växa för att på sikt kunna anställa. Sverige behöver fler som jobbar och där är småföretagarna en central del av lösningen.

 

Jag hoppas att Mikael Damberg vill förklara för småföretagarna i Kristianstad hur regeringens politik leder till fler jobb. Jag skulle gärna vilja höra den förklaringen.


 

Finansministerns hyckleri

Just nu följer jag budgetdebatten i kammaren. Noterar att Magdalena Andersson hyllar hushållens köpkraft och konsumtion. Tack vare jobbskatteavdragen fick vanligt folk en månadslön extra i plånboken. Jobben växte till samtidigt som intäkterna till välfärden ökade. 
Magdalena Andersson inser detta och behåller – tack och lov – jobbskatteavdragen i sin budget. Det är jag glad för, men det är inte utan att jag tycker att det blir hyckleri när hon kritiserar Alliansens skattesänkningar. 

Jag är bekymrad över att regeringen saknar en plan för att möta våra stora utmaningar. Med växande utanförskap krävs rejäla reformer, inte nedjusterade målsättningar för verkningslösa program. Jag tänker då på traineetjänster och extrajobb. Av de utlovade 32000 traineetjänsterna har Skåne fått zip zero nada. Totalt inte ens 200 traineetjänster i hela landet. 

I stället behövs satsningar på utbildning, minskad skatt för dem med lägst inkomster och större krav på dem som lever på bidrag. Det måste bli större skillnad att gå från bidrag till arbete. 

Nu lägger Magdalena Andersson fram en underfinansierad budget med minskade incitament till arbete. Ska vi fixa välfärden framöver måste vi få fler i arbete. Regeringens budget för oss in på motsatt väg. 

Varför mörkar regeringen?

I juni hade vi en offentlig utfrågning i Riksdagen med anledning av de tilltänkta nya internationella reglerna för beskattning av bolag. När jag ifrågasatte att det inte finns någon konsekvensutredning framtagen på EU-nivå, svarade finansministern att hon höll med om att det var en brist och att regeringen därför tagit fram en egen. Det fanns alltså en konsekvensanalys och enligt den skulle Sverige gynnas av de nya reglerna (något som jag själv ställer mig mycket tveksam till). Självklart ville jag ta del av den, och jag skrev därför till regeringen och begärde ut den. Men det visade sig att regeringen sekretessbelagt den med hänvisning till att den utgjorde arbetsmaterial. Den, som ministern hänvisat till och sammanfattat (om än på ett svårbegripligt sätt) vid en offentligt TV-sänd utfrågning. 
Vart är vi på väg? Ska inte alla kunna få ta del av beslutsunderlaget när vi ska göra omvälvande förändringar av vårt skattesystem? Det är inte bara jag som är frustrerad. Krister Andersson på Svenskt näringsliv skriver om detta i SvD i dag.

På Sverigemötet!

Efter två dagars sammanträde med Mediegrundlagskommittén befinner jag mig nu i Malmö föe Sverigemötet. Det är spännande seminarier och många roliga möten. 


I dag snackade jag live med Gunnar Hökmark på Periscope (ska lära mig mer om vad det och återkommer sedan 😀). Vi snackade så klart handboll – det är som bekant Kristianstad och inte Ystad som spelar SM-final i morgon. Vi pratade också om rörlighet och de oroväckande tendenser till slutenhet som nu strömmar genom Europa och den svenska regeringen.

Rapport om krav enligt kollektivavtal

Igår sände SVT:s Rapport ett inslag om regeringens förslag gällande offentlig upphandling. Förutom att implementera de tre EU-direktiven (för sent) vill regeringen alltså krydda med krav enligt kollektivavtal. Det slår stenhårt framför allt mot små och medelstora företag, som ofta saknar kollektivavtal. Det gör de inte för att de inte är seriösa, utan för att kollektivavtal saknar den flexibilitet som de behöver.

Lagförslaget, när det väl läggs på riksdagens bord, är enligt Rapport den största lagstiftningsprodukten under hela den här mandatperioden. Frågan behandlas i finansutskottet och från Moderaternas sida är det jag som ansvarar för frågan. Det kommer att bli mycket men roligt arbete. Hur vi implementerar direktiven spelar stor roll för svenska företag. Just nu plöjer jag mig igenom Lagrådets massiva kritik mot regeringen.

Lagrådet kritiserar bland annat omfattningen på lagstiftningen (tusen paragrafer!) och skriver så här:

Redan genom sin omfattning blir regleringen svåröverskådlig och därmed svår att tillämpa. Lagarna innehåller bestämmelser av skiftande slag. Flera är sådana att de knappast kräver lagform – om de alls fyller någon funktion.

 

Granskning av Riksbanken

I tisdags presenterade King och Goodfriend sin utvärdering av Riksbankens penningpolitik under perioden 2010-2015. De kom fram till sex huvudsakliga slutsatser och ett antal rekommendationer. När rapporten släpptes höll vi i finansutskottet en sluten utfrågning med rapportförfattarna. Media har gjort skilda analyser av arbetet. En del menar att rapporten är en sågning av Riksbanken medan andra kritiserat författarna för att inte ha förstått det svenska systemet. DN menar att rapporten är ett rop efter politiskt ansvarstagande.

160121_king_goodfriend

Jag tycker att den på många sätt är intressant, inte minst den del som redogör för den svenska ekonomins utveckling och de resonemang som fördes i realtid.

Vänsterpartiet jublade över förslaget att politisera definitionen av inflationsmålet.  Personligen är jag tveksam till om vi politiker har kompetensen för det, även om det kan finnas en poäng i att Riksbanken inte själv definierar målet.

Rapporten går inom kort ut på remiss och i maj kommer vi att återkomma till den.

Slutsatserna kan sammanfattas (grovt) så här:

  1. Det var rimligt att höja räntan från 0,25 till 2 procent mellan juni 2010 och juli 2011.
  2. Det dröjde alltför länge innan Riksbanken insåg allvaret i Euroområdets problem och majoriteten var för sen med att sänka räntorna under 2013.
  3. Ledamöterna har lagt alltför stor möda och tid åt att redogöra sin syn på den framtida utvecklingen av reporäntan. Marknaden fäste inte särskilt stort avseende vid den publicerade räntebanan.
  4. Direktionen har haft alltför stor tilltro till de modeller för prognostisering som använts av Riksbankens tjänstemän. De är alltför mekaniska och det krävs en portion sunt förnuft också.
  5. Riksbankens uppdrag har försvårats av regeringens obeslutsamhet när det gäller att införa en klar och tydlig ordning för makrotillsynen.
  6. Direktionen behöver en bättre ton mellan majoritet och minoritet och protokollen måste spegla båda sidorna på ett balanserat sätt.

Några av Kings och Goodfriends rekommendationer:

  • Riksdagen bör definiera och siffersätta inflationsmålet. I dag rekommenderas 2 procent mätt i KPIF. Detta ska Riksbanken sedan försöka nå men de kan under en tid avvika från målet om de kan motivera för riksdagen att så sker.
  • Riksbanken bör ompröva sina metoder för prognostisering.
  • Finansinspektionen måste omgående få de befogenheter och tillsynsverktyg som krävs för uppdraget att främja finansiell stabilitet.
  • Riksbanken och Finansinspektionen bör tillsätta en gemensam kommitté för makrotillsyn.
  • Riksbankslagen bör ändras för att förtydliga Riksbankens roll när det gäller att värna finansiell stabilitet.
  • Riksbankens direktion bör stöpas om till ett penningpolitiskt råd med tre verkställande ledamöter (varav en är ordföranden) och tre icke verkställande ledamöter.